Stedad

Igår satt jag och tänkte rätt länge på känslan av att sakna någon. Den känslan upplevde jag rätt ofta i USA. Även fast jag hade det så sjukt underbart och allt ägde så fanns det stunder då jag kände hur mycket jag saknade min lilla Steffi. Det var under USA året som hon såg hur mycket jag kämpade och hon stöttade mig. Jag träffade henne under julen och det var 2 fantastiska veckor. Jag hade det helt oslagbart bra då.

Men sen under våren så höll jag seriöst på att gå in i väggen. Jag hade så höga krav på mig själv och jag slappnade inte av. Det var tufft. En dag då det kändes som om allt skulle spricka så hör jag hur någon tutar utanför så jag går och kollar men ser ingen, och Melony min andra kusin säger att hon såg min mamma med en blond kompis. Vem kan det vara tänker jag? Ser fortfarande ingen förens det kommer in en blond tjej genom bakdörren. När jag såg att det var Steffi så bara skrek jag, tårarna föll. Jag kunde verkligen inte sluta gråta. Hon var där. Då kändes det verkligen som jag fick tillbaka massa styrka.

Att en person kan göra en sånn skillnad är helt ofattbart. S kan få mig att bli glad på någon sekund när jag egentligen är helt nere. Hon lyckas verkligen med att vara helt bäst. Hon sprider glädje och är så underbar.  Den känslan den dagen kommer jag inte glömma, hur en liten person förgyllde hela min sommar. <3